LL är hemma från sin semester. Utbildningen fortsätter…
Kommer ni ihåg dom där gråa astunga mattorna man hade på gympan i lågstadiet? Dom hade en liten öljett i hörnen där man kunde hänga upp dom och dom luktade alltid svett och kiss. Inte var det någon direkt dämpning i dom heller så jag undrar varför dom stackars 7-åringarna skulle släpa på dessa fram och tillbaka.
Behåll den känslan du minns nu! Lägg på det till bilden av Pavarotti sittandes på dina axlar och sjunger om att han vill åka fortare. Förstår du vart jag är på väg?
Jag har medveten valt den maskin jag flyger med och jag vet att den är tung. Det har emellertid gått bra även om jag fått kämpa en hel del. Tills igår. Jag skulle lyfta in maskinen i min bil. Vred mig, samtidigt som jag måste slunga in aset i bilen och luta mig bakåt. En vanlig övning som alla sjukgymnaster rekommenderar. Schprääk sa det i ryggen. Aj aj aj.
Väl framme på fältet visade sig att jag inte skulle flyga solo utan bocka av lektioner i tandemriggen. Grattis, Larre! Lyft i onödan plus flygning i ostkroksläge i nästan trekvart.
Vi övade plus- och minuslandningar och hur dessa korrigeras på olika sett, som t.ex. hissvarianten, S-ning, åttan och ”bell ringing” vilket passade mig ganska bra eftersom jag kände mig som Quasimodo i Notre Dame. Ni som flugit tandemrigg vet att denna tingest saknar allt vad ergonomi heter. Soffan är åtminstone placerad i färdriktningen. Detta var igår.
Ikväll (dag 12) satte vi mina nyvunna kunskaper på prov. Dessutom la vi till ”touch and go” eller studs och gå på svenska (bounce and walk?). Benremmarna har emellertid den egenheten på min maskin att dom slackar upp. På min tredje studs-och-gå kom jag då inte längre upp i selen. Där hängde jag och bättrade på mina blåmärken på armarna samtidigt som humle och dumle i nötsäcken trycktes upp mot struphuvudet. Antingen blir jag en ljus tenor som Pavarotti eller tillbaka till att bli en gossopran, tänkte jag. Gladdes åt att radiokontakten var envägs och efter ytterligare övning på precisionslandning var vi båda nöjda med vad som uppnåtts. Puh!
Annat kul som hände under kvällen var en tant som kom från en granngård och berättade att gårdagens flygning hade stressat hennes får+familjemedlemmar och hela familjen hade varit ute till halv ett och fångat in ullbollarna. En argumentation mellan LL och madame pågick några minuter och jag som faschinerad elev fick även skolning i att ta folk som ännu inte upptäckt tjusningen med paramotor. Trevlig kväll!
/ Larre i Sollentuna
– Frälsningssoldat och blivande pm-pilot –
(Det är fint med blåmärken)
Örnen….
Att ha svåra skärmar på en utbildning och att säga till eleven att denn skärm är den ända som är säker och därför så får du slita hund, det är ju som att man låter körskole-elever övningsköra med en Volvo F12, bara för att den är säker men skit svår att få igång,… det jag menar är att som ny elev så skall man lära sej med lätthandterad utrustning så att man får in tekniken på ett enkelt och säkert sätt, för att senare när man har mer erfarenhet byta till en ”gammal presenning” om man vill och utgå ifrån HUR, NÄR och VAR man tänker att flyga.
Kram 😉
Meh, bara för att man behöver ta i för att starta med vissa vingar gör dem inte till skräp. 😉 man får se helheten. Alla konstruktioner är konstruerade utifrån kompromisser, det finns ingen perfekt konstruktion. Själv sätter jag säkerheten främst framför skojigheten. Och då är det min lastgamla presenning jag kör med då jag vill vara tryggast…du vet vilken jag menar. 🙂
Att ta satts vid frammåtstart beror på vilken sorts trasa man har liggande bakom sig i gräset, själv så tar jag bara två steg fram så är den i luften. Jag har sett en del som måste ta i för kung och fostervatten och med full gas och med en krokig bur som resultat bara för att få upp skräp i luften, sådana skärmar ska man använda som pressening till sämre båtar och INTE försöka att flyga med.
Med en skärm som poppar upp utan att man tar i gör flygningen rolig och odramatisk och minnimerar skador och olyckor och motorn bär man ju högst 10-15 meter från urlastning så den blir aldrig tung att bära.
(glöm inte att inviga husvagnen)
Fly on…
Haha, tack för dina välformulerade rapporter! Nu när jag läser dem stiger minnen från min skolning med samma LL upp till ytan, minnen som jag glömt, alternativt förträngt.Jag minns blåmärkena, men nuförtiden bryr jag mig inte om att ta sats vid framåtstart – jag är inte övertygad om nyttan med det. Jag minns också att den sele jag hyrde var riktigt svår att komma upp i efter start. Det hände att jag förblev hängande, och fick landa och göra om starten. Min nuvarande sele – av samma fabrikat – räcker det att lyfta på knäna för att sätta sig i.Jag minns också ett tandemflyg där den ansvarige piloten hade trasslat ihop linorna så att vi gjorde en tvär gir efter start och en oannonserad och brutal toch-and-go. Jag råkade då sparka till honom så att han fick värsta blodutgjutelsen. Envägs radiokommunikation, ja det är fortfarande lika omodernt.Motorns vikt upplever jag inte längre som så farlig. Kanske för att jag inte behöver bära omkring på den så mycket längre, eller för att jag lärt mig att bära den på rätt sätt.Jag vet inte om ni håller till på samma fält som jag och Tor, men vi fick också det tvivelaktiga nöjet att stifta bekantskap med en uppretad dam från granngården som inte uppskattade att vi surrade som ilskna bin när hon försökte avnjuta drinken efter arbetsdagens slut.
Well, faktiskt närmar jag mig slutet. Det enda i flygväg jag har kvar är nödlandningsförfarande och navigering. Sen är det lite teori uppepå det. Kommer dock inte hinna klart innan semestern. Men det får gå. Känns helt klart att man är i slutskedet iaf.
Tack för feedback! / L
Ha, känner riktigt doften av de äckliga gråa madrasserna, sprakandet i radioapparaterna och hettan i ljumskarna av att inte kunna hoppa upp i selen. Larre, det borde innebära att du inte har långt kvar eller att du kanske rentav är färdig med din utbildning?
Ang. tanten med fåren hoppas jag att ni erbjöd billig ullklippning med 3bladig kolfiberpropp.
Bra kämpat, ser fram emot att flyga tillsammans.
Oavsett om du utvecklar kvinnoröst efter inte komma upp i selenövningen har du visat prov på manlighet och envishet som en gammal åsna genom att krångla dej genom denna kustjägarskola för pmflygare. Speciellt med tanke på att du springer med en motor som är nästan lika tung som dej själv.