Vissa dagar är lite bättre än andra. Ni vet, dom där dagarna då allting liksom faller på plats och man får dom där roliga och givande upplevelserna.
En av mina sådana där speciella dagar under hösten var då jag skulle ut på landet och plocka svamp med min kusin. Då helgen närmade sig visade det sig att mest hela släkten också åkte ut till gården och det blev en mycket trevlig dag med kära släkten. Vädret visade sig också från sin allra bästa sida. TOTALT vindstilla och med blå himmel och lysande höstfärger. Jag hade sett vad prognoserna aviserade och tog för säkerhets skull med mig min favoritmotor (inte så svårt eftersom jag bara äger en) och bästa skärmen. (dito) Redan i svampskogen kunde jag konstatera vad fint väder betyder under avnjutande av kaffe och mackor mellan jakten på skogens guld. Väl hemma på gården igen (med en lagom välfylld svampkasse ) hade jag redan insett att flygningen var fin, från bilen hade jag på håll sett Johan och Stefan glida fram över nejderna. Sakta började en kul idé växa fram. Jag frågade helt enkelt min kära kusin om hon inte ville köra hem min bil till Uppsala. Och hon sa ja.
Just när vi kom ut till fältet bredvid gården kom Johan och Stefan in för landning, landningar med god fart då det inte var mycket till motvind. Jag plockade snabbt fram min utrustning och gjorde de obligatoriska kontrollerna. Som vanligt hela tiden med ett öga på vindstruten. Denna verkade dock ha en av sina mer ambivalenta dagar och visade på högst varierande riktningar – om än svagt. Så när jag väl var klar för start var det inte läge för något tvekande. Fullt ös med benen och mycket motorstöd. Jag kände hur skärmen fint kom upp och det var bara att gasa och springa så mycket jag orkade. Snart kom lyftet och jag kände kontakten med marken försvinna. Satte mig tillrätta i selen och gled fram lite lågt för att försäkra mig om luften var lika lugn som jag trodde. Ett brant halvvarv runt och tillbaka över starten för att vinka hej då till den lilla publiken bestående av släkt och nylandade flygkompisar. Uppsala nästa!
Snart var jag uppe på lite höjd och började fundera på åt vilket håll Uppsala låg. Bekant som jag är med området var det inte så svårt och när jag nästan direkt såg domkyrkotornen vid horisonten – trots fyra mils avstånd – hade jag min kurs. Stadigt och skönt gled jag fram över det omväxlande jordbrukslandskapet. Gårdar, fält, en kyrka och småskogar gled förbi under mig. På avstånd såg jag några segelflygplan från Långtora flygfält och ytterliggare ett på väg upp med hjälp av sin motoriserade broder framför.
Strax närmade sig mitt första riktmärke och jag brummade lugnt fram över Örsundsbro där förberedelserna inför Mickelsmäss marknad syntes. Jag vek av längs Örsundaån och följde den till mynningen mot Ekoln där jag höll mig längs norra sidan. Passerade Salnecke och Wiks slott vackert upplysta av den lågt stående solen och omgivna av gula och röda löv.
Över fälten och skogarna vinkade jag åt promenerande människor. Hälsade på en bonde i traktorn och rundade ett par av hans nypressade vita jättebalar.
Sakta närmade sig Uppsala och jag kunde bredvid mitt hus (nej, det är inte så snyggt med plåtfasad) se att dagens fotbollsturnering inte var helt färdigspelad. Lyckligtvis var en plan ledig och jag kunde göra en inflygning. En inflygning som vanligen skulle kunna vara lite turbulent men nu bara blev en underbar slalombana mellan stora buskar och små träd. Ner med trimmers, sparka liv i benen och var beredd på att dra mycket broms. Fort gick det i nollvinden men landningen satt fint. Även om skärmen helt utan styrsel i princip rasade ihop i huvudet på mig. Det var som att den ville säga att den var lika avslappnad och nöjd som piloten.
Inom ett par minuter kom min kusin med bilen och bubblande av lycka plockade jag in min utrustning.
En sån´dag – ett sånt flyg!
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
